Sveket mot Israel

Med sorg och förtvivlan tar jag del av rapporteringen om fredsprocessens nya sammanbrott i Israel under den senaste månaden. Nyss föreföll fredsviljan som genom ett under växa sig allt starkare på bägge sidor eller snarare alla sidor.
   För vid sidan om de officiella fredssamtalen finns ju starka krafter som motarbetar freden. Det är oerhört viktigt att söka de verkliga orsakerna, att inte låta klarsynen fördunklas av önsketänkande om det egna lägrets avsikter och agerande. Detta är särskilt viktigt om man vill vara Israelvän. För det är mycket som står på spel.
   Bilden av ett ärligt fredssträvande Israel som möts av judehatande, våldsgalna palestinier är långt ifrån hela sanningen. Det är svårt att se det fula, det avskyvärda hos de egna. Vi diasporans judar vill gärna se Israel som det lilla utsatta landet som utkämpar en rättvis kamp, vi är så vana att se det egna folket som offer. Men detta är inte sant längre! Och tur är väl det, att Israel är starkt! Men styrkan innebär ett stort ansvar, att användas i det godas tjänst, för fred och försoning.
   Faktum är att Israel har en maktposition över palestinierna i alla avseenden. Inom Israel är palestinierna en icke fullt betrodd minoritet, inom de ockuperade områdena är de kuvade under ockupationsmakten. Den palestinska administrationen har inga befogenheter att skydda palestinierna mot israeliskt maktmissbruk. Parallellt med Baraks fredsinviter fortsätter Israel t.ex. att bygga ut de judiska bosättningarna.
   När Itzak Rabin på allvar slog in på fredens väg mördades han av en judisk fanatiker med anspråk på att handla i guds namn och uppbackad av sina fränder. Goldsteins kallblodiga mord på bedjande palestinier utgör hjältedåd för vissa grupper. Judiska bosättare anser sig ha gudomlig rätt till ockuperad mark. Judar tillber ”heliga platser”, något som är helt främmande för judisk tradition och nonchalerar religionens förbud mot avgudadyrkan. Är det inte uppenbart hur dessa påfund syftar till att omöjliggöra återlämnandet av land mot fred?
   Ariel Sharons besök på Tempelberget, åtföljd av tusen israeliska poliser, blev den tändande gnistan till det explosiva våld och bitterhet från palestinier som nu väller fram över våra TV skärmar. Sharons cyniska
arrogans var en sista droppe för palestinierna och detta var troligen just hans avsikt. Sharon vet att palestiniernas bitterhet länge byggts på av vardagens kränkningar och fredprocessens falska löften. Samtidigt kan vilken jude som helst, lik Sharon, få poliseskort för att besöka farliga, läs: ockuperade, områden. Vilken oerhörd särbehandling! Är detta moraliskt försvarbart? Är detta en klok politik? Enligt Sharon och hans anhängare är det tydligen bäggedera.
   Det som ändå ger hopp för framtiden är de regimkritiska inom Israel, aktivister och dessas sympatisörer som kämpar för fred för det egna folket
och för rättvisa och upprättelse för det grannfolk Israel måste leva sida vid sida med. Detta Israel behöver vårt stöd och uppmuntran!
   Jag måste dock konstatera att Stockholms Judiska Församling återigen sviker sin uppgift av judiskt ledarskap. Tyvärr finns många exempel på detta, ända sedan andra världskriget. Det finns ingen ledning som står för andlig och moralisk hållning och vägledning, ingen som vågar se och benämna de tragiska fel som begås av Israel. De tal som hölls av Lena Posener-Körösi och Per Ahlmark på ”solidaritetsmötet” i synagogan gav en sorgligt bristfällig och förvrängd verklighetsbild, ett svek både mot Israel och mot oss församlingsmedlemmar!
   För Israels framtid ser just nu mörk ut. Snart blir det omöjligt att bevara landet som en nationell stat. Om det inte går att skapa ett Palestina, blir Israel en tvånationsstat, där judar på sikt hamnar i minoritet. Kommer den judiska staten att bli en historisk parantes blott? Inte för att Israel förlorar något krig utan för att Israel förlorar freden?

Stockholm, den 5 november 2000

Julianna Srebro
församlingsmedlem