En ”oanständig” betraktelse: om att våga se sig själv genom ”den andre” Då jag först såg de fruktansvärda TV-bilderna av hur 12 -årige Muhammad Al Durrah den 30 september sköts ihjäl av israeliska soldater, efter att fadern förgäves sökt skydda sonen mot kulorna med sin kropp, kände jag precis som Yael Feilers dotter en oerhörd skam och indignation över att soldater från Israels reguljära armé, mina egna judiska bröder, kunde göra sig skyldiga till en så skändlig handling. Jag ville inte acceptera det jag såg, det stämde så uppenbart inte överens med den uppfattning av judisk etik jag tillägnat mig genom åren, och jag grep efter varje möjlig tänkbar bortförklaring, som israeliska källor presenterade. Till slut, allteftersom bortförklaringarna torkade ut och Israel till sist kom med ett tafatt officiellt beklagande, tvingades jag inse att det verkligen hade hänt. Senare fick jag veta att också den ambulansförare från Röda Halvmånen som tillkallats för att söka undsätta Muhammad Al Durrah och hans far blev skjuten i bröstet och dödad av en kula från en israelisk soldat. Jag har känt skam och upprördhet förut över enstaka handlingar som begåtts av mina judiska bröder, på samma sätt som jag gläds och känner stolthet då judar utmärker sig på olika områden - som konst, vetenskap och filosofi. Det är väl naturligt att identifiera sig med och känna ett större eller mindre ansvar för egna ”familjemedlemmar” och det de företar sig. Den skam och den upprördhet jag kände denna gång har det dock varit svårare att frigöra sig från än då det exempelvis gällde illdåden begångna av enstaka individer som massmördaren Baruch Goldstein eller den leende mördaren Yigal Amir, där fördömandena varit gängse från en stor majoritet av judar världen över. Så inte denna gång, när ogärningar begås som ett resultat av officiell israelisk politik, - något som borde göra vårt ansvar så mycket större, i den meningen att israelisk politik i högre grad borde låta sig påverkas av förnuftsskäl och etiska omdömen, än vad som låter sig göras med personer som Baruch Goldstein och Yigal Amir. Skändliga våldshandlingar begås förvisso av båda parter i konflikten; den palestinska lynchningen i Ramallah och bobmbdådet i Netanya nyligen väcker hos oss berättigade känslor av både vrede och sorg. Det förakt för människovärdet man uppvisar genom sådana ogärningar upprör oss in i själen. Men vreden och sorgen som motståndarsidan förorsakar förmår ändå inte undantränga skammen över de övergrepp som ”våra egna” har begått och fortfarande nästan dagligen begår. Och den skammen blir inte lättare att bära när nu anständighetens väktare i form av föreståndarkollegiet i Judiska församlingen i Stockholm, i ett sällsynt arrogant svar till Yael Feiler i Tachles nr 8/2000 förklarar att de känslor Yaels dotter och jag, liksom gissningsvis ganska många fler vanliga judar i Sverige och resten av världen uppfyllts av den senaste tiden ligger ”bortom anständighetens gräns”. Alltså, vi borde skämmas över våra skamkänslor och över vår medkänsla med de palestinska offren, vars föräldrar enligt logiken i Per Ahlmarks tal vid solidaritetsmötet i Stora Synagogan den 19/10 -00, närmast har sig själva att skylla därigenom att de låter sina barn och undomar ”utsätta sig för dödsrisker i strider mot soldater”, någonting som enligt samme Ahlmark israeliska föräldrar aldrig skulle göra. Det ligger en illa dold rasistisk tanke i en sådan anmärkning: arabiska föräldrar älskar inte sina barn lika mycket som judiska. Bortom anständighetens gräns placerar uppenbarligen moralens väktare i församlingsledningen också uppslutningen bakom paroller som ”Frihet åt det palestinska folket” och ”Jerusalem som Palestinas huvudstad”. Den första parollen kan rimligtvis tolkas som en formulering av kravet att den israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken skall upphöra. ”Daj lekibbush” - ”Nog av ockupation”, det är sedan länge en av den israeliska fredsrörelsens viktigaste paroller. Den andra parollen, om Jerusalem som Palestinas huvudstad, uttrycker som jag förstår det ett stöd för tanken på Jerusalem som huvudstad för två nationer. Det är ett förslag som också har framförts av Ehud Barak till palestinierna. Frågan uppstår så om församlingsledningen betraktar även den israeliska fredsrörelsen och Ehud Barak såsom befinnande sig ”bortom anständighetens gräns”. Menar föreståndarkollegiet att det enda anständiga är att vara emot frihet för palestinierna och för en fortsatt ockupation? De som till varje pris vill försvara Israels handlande (”right or wrong, my country”), gör nu allt de kan för att visa upp exempel på palestinsk hatpropaganda mot judar. Sådana exempel finns, det går inte att förneka. (Det är emellertid betecknande att när Judisk Krönika i sitt novembernummer 5/2000 väljer att fokusera på den palestinska hatpropagandan som orsak till det nuvarande upproret, så använder man uppenbarligen såsom huvudkälla CMIP, Center for Monitoring the Impact of Peace, med dess ledare Itamar Marcus, en bosättare som tidigare arbetat för Benjamin Netanyahus PR-chef, David Bar-Ilan. Hur mycket den källan egentligen är värd diskuteras i en intressant artikel av Akiva Eldar i Ha'aretz 2 jan. 2001, där det också framgår att de mot judar mest fientliga läroböckerna i palestinska skolor i själva verket är producerade i Egypten och Jordanien, medan de nya egenproducerade palestinska läroböckerna är ”freer of negative stereotypes of Jews and Israelis, compared to Jordanian and Egyptian books”, enligt en studie ledd av dr. Ruth Firer från Harry S. Truman Research Institute for the Advancement of Peace. Att dessa läroböcker just nu således skulle ha utgjort en huvudorsak till det nya palestinska upproret, såsom Jackie Jakubowski tycks mena på ledarplats i Judisk Krönika 5/2000, förefaller milt talat som en ihålig konstruktion.) Men liknande exempel går också att finna hos vår egna, riktade mot palestinierna. Ovadia Yosef, den mäktige andlige ledaren för Shas-partiet, har exempelvis jämfört palestinierna med ormar offentligt, samme Yosef som statsminister Ehud Barak nyligen ringde upp för att betyga sin vördnad (om än inte på grund av hans uttalanden om palestinierna, eller ännu värre om Förintelsens offer såsom återfödda syndare som bara fick sitt straff). Massmördaren Baruch Goldsteins grav har blivit till en vallfartsort för tusentals judar. Om det är sant att det skanderas ”Död åt judarna” i Gaza och Ramallah, så är det också sant att det av och till ropas ”Död åt araberna” i både Hebron, Jerusalem och Tel Aviv. Det är emellertid inte särskilt fruktbart att diskutera vem som är bäst på att hata, de eller vi. (Jag är inte säker på att palestinierna här har så mycket att lära ut, vare sig till föreståndarkollegiet eller till Per Ahlmark). Viktigare är att förstå att palestinierna sannerligen inte behöver någon speciell egen undervisning i konsten att hata Israel, den saken sköter vi själva så bra om. Den som har fått sitt hus sprängt, sin mark exproprierad, sina olivträd ryckta upp med rötterna, sitt barn skjutet i huvudet av israeliska soldater är knappast den som har lättast för att lära sig älska främlingen. Den som dagligen tvingas genomgå förödmjukande kontroller, som hindras i att komma till sitt arbete, som ser sina grönsaker ruttna och sina blommor vissna i israeliska vägspärrar, såsom den forne chefen för Shabak amiral Ayalon vittnade om i Nathan Shachars rapport nyligen (DN 12 dec. 2000), behöver ingen extra hjälp utifrån för att lära sig hata. Mot den bakgrunden kan man bara konstatera att Per Ahlmark i sitt tal i Stora Synagogan ger prov på en sällsynt naivitet - eller också är det ren förljugenhet, då han på fullt allvar hävdar att ”Det är ju inte Israels ockupation som utlöst de nya striderna. ... De konfrontationer, som nu (åtminstone tillfälligt) tycks ha slagit sönder fredsprocessen, har utlösts av palestinsk propaganda och dess aktioner” (sic!). Notera först att Ahlmark i sitt tal inte med ett ord nämner det som var den tändande gnistan till intifadan år 2000, besöket på Tempelberget/ Haram al-Sharif, av en man som av en offentlig israelisk utredning pekats ut som medansvarig för massmord på palestinier i Sabra och Chatila, Ariel Sharon, eskorterad av ett tusental säkerhetsvakter. (Kom också ihåg att Tempelberget intill nyligen enligt judisk religiös lag var förbjudet område för judar, och att Kung David, såsom en svärdets man, inte tilläts bygga det första Templet.) Men om Sharons medvetna provokation var droppen som fick bägaren att rinna över, så ligger grundorsaken att söka i åratal av förhalningar, fortsatt diskriminering, landexpropriationer, sprängningar av palestinska hus, nya och utbyggda judiska bosättningar på ockuperat område etc. etc. Allt detta, som har ägt rum också under pågående ”fredsprocess” har den som är läskunnig och har följt med någorlunda i israeliska tidningar som exempelvis Ha'aretz lätt kunnat orientera sig om. Också våra klassiska judiska källor, så rika på insikter, som man önskar både Ahlmark och ”anständighetens väktare” i församlingsledningen ville tillägna sig, talar sitt tydliga språk i ett fall som detta: ”svärdet drabbar världen då rättvisan försenas och rätten förvrides och för deras skull som uttyda Läran mot dess sanna mening” (Pirke Avot 5:11) Även Judisk Krönikas chefredaktör, Jackie Jakubowski, kunde ha gott av att studera källorna litet närmare. Gemensamt med anständighetens väktare i föreståndarkollegiet har han annars också en benägenhet att tillgripa det som brukar kallas ”guilt by association” i angreppen på JIPF - Judar för Israelisk-Palestinsk Fred. Där föreståndarkollegiet försöker skrämma med ”stalinisten Sven Wollter” (Tachles 8/2000), målar Jakubowski upp hotbilder från antisemitismens Polen i slutet av 1960-talet (ledaren i Judisk Krönika 6/2000), för att alla riktigt skall förstå vilka fula fiskar man finner i JIPF. Och som om inte det var nog, i avslutningen av samma ledare dras paralleller till 30-talets Tyskland, till tiden ”kort före Hitlers maktövertagande”, och en teckning föreställande en ”typisk” judisk intellektuell som i sitt försök att förstå den stora gapande hajen, slukas av densamma. I direkt anslutning till denna beskrivning följer slutklämmen i ledarartikeln: ”Att alltid vilja se på den arabisk-israeliska konflikten också med ”den andres” ögon må vara aldrig så intellektuellt hederligt och sympatiskt. Men det blir inte särskilt meningsfullt när man på den andra sidan enbart ser med hajens blick.” Tolkningen torde vara uppenbar: palestinierna är hajen, 30-talets tyska nazister, och JIPF är naiva intellektuella dumbommar som försöker förstå dem, istället för att försvara sig. Detta är alltså den bild som ges av den nuvarande konflikten av en person som tidigare med rätta och med stor skärpa har vänt sig mot alla falska jämförelser av aktuella skeenden med Förintelsen! Jag är chockad och spyfärdig! Efter detta har Jakubowskis tal om palestinsk hatpropaganda förlorat all trovärdighet. Men när vi nu ändå är inne på avdelningen för bildberättelser och liknelser vill jag avslutningsvis i all blygsamhet ge mitt eget bidrag till genren: både föreståndarkollegiet, Ahlmark och Jakubowski minner mig mycket tydligt om de trofasta drabanterna till det forna Sovjetunionen här i Sverige, de som ständigt ryckte ut för att försvara allt vad storebror i öst företog sig, hur galet det än kunde synas i vanliga människors ögon, vilka naturligtvis ingenting förstod och som bara var ”duperade av västliga media”, som det brukade heta. Titt som oftast fick dessa ståndaktiga drabanter emellertid problem med att gå helt i takt med den herre man så lydigt önskade tjäna, och stundom föll man närapå husbondens röst i talet i sin iver att ständigt vara till lags. Speciellt komplicerat blev det förstås under den avslutande glasnostepoken i det sovjetiska väldet, med dess officiellt utlysta tungomålstalande. ”Anständighetens väktare” i Judiska Församlingen, med Ahlmark, Jakubowski och Lena Posner som anförare, visar i sin ängslan att inte vara husbonden Israel till lags samma förakt för oliktänkande intellektuella, samma arroganta nedlåtenhet mot den ”icke representativa” minoriteten i JIPF, och samma dövhet för de kritiska rösterna, i och utanför husbondens vänkrets, som någonsin det forna Sovjetunionens svenska stövelslickare. Med kunskap om det förra seklets historia borde de veta bättre, betydligt bättre. Framför allt borde de ha lärt sig att majoritetens mening inte alltid är någon garanti för vad som är sant och rätt. Joakim Philipson medlem i JIPF och Judiska Församlingen i Stockholm |
