Ur JIPF-bladet 6.2003

Att förklara ockupationen för ockupanten / Amira Hass (Ha'aretz 8 Oktober)
I en artikel i Ha'aretz från 8 oktober frågar sig journalisten Amira Hass hur det är möjligt att en liten organisation som Islamiska Jihad kan producera så många självmordbombare, som inte drar sig ens för att välja spädbarn och deras mor- och farföräldrar som måltavlor. Och med den senaste terrorattacken i smärtsamt färskt minne, hur kan en organisation som en gång förklarade att de bara rikta sig mot soldater nu skicka sina självmordsbombare till en blandad judisk-arabisk stad, för att så död och sorg i en restaurant vars ägare, personal och kunder är både judar och araber, gamla som unga.
   Israeliska underrättelseexperter och arabister säger att det beror på islams helgande av kriget som medel, på uppvigling till våld i moskéerna, att Iran och Syrien ligger bakom, att självmordsbombarna och de som sänder dem är ute för att förgöra staten Israel, att de som spränger sig själva i luften är djur och att Arafat uppmuntrar terrorn.
   Kontentan av alla dessa förklaringar är att denna motbjudande form av den palestinska kampen inte har någonting alls att göra med ockupationen, och att vi inte skall tro palestinier som hävdar att det finns en sådan förbindelse med ockupationen, mellan det ökade antalet självmordsattacker och den förhärskande uppfattningen i det palestinska samhället att Israel, som överlägsen militärmakt med kärnvapenkapacitet, försöker pressa fram en kapitulation från palestinierna, för att legitimera en annektering av landområden på Västbaken och i Gazaremsan. Vare sig historiska, politiska, geopolitiska, sociologiska eller psykologiska förklaringar har enligt denna tolkning någon relevans; det enda som räknas är ett föregivet maximalistiskt, inneboende islamiskt arv hos självmordsbombarna, vars mål är att utplåna Israel.
   Det israeliska samhället accepterar denna absurda situation - att man samtidigt som man investerar miljarder i någonting som kallas "försvar" skall behöva gå omkring och frukta primitiva bomber tillverkade av några kilo sprängämnen och spikar - så länge det fortfarande finns en tro på den israeliska underrättelsetjänsten och dess "objektivitet". När allt kommer omkring, underrättelseofficerarna behärskar ju arabiska flytande, de analyserar alla imamernas tal, de tittar på alla arabiska TV-stationer som uppviglar till våld, de har god kännedom också om texter som knappt palestinierna själva känner till, och har ett nätverk av egna kollaboratörer och informanter.
   Men ändå, hur är det möjligt för Islamiska Jihad, trots alla de motattacker från Israels armé de blir utsatta för, att finna ständigt nya kandidater till att utföra en politik som dikteras utomlands ifrån, och som i själva verket är främmande för den palestinska längtan efter "normalisering". Jo, bara den israeliska ockupationen kan förklara det. Alla andra förklaringar är bara appendix och fotnoter.
   Så hur förklarar man ockupationen för ockupanten? Kunskapen om det dagliga livet hos en befolkning på 3,5 miljoner människor, vars framtid saknar varje möjlighet till ett normalt liv: den dagliga erfarenheten av hur deras farföräldrars eller föräldrars mark beslagtas på grund av den ena eller den andra arméordern, på grund av "allmän" expropriation eller för någon illegal bosättning? Hur förklarar man för bulldozern vad det betyder att leva medan man känner marken krympa under fötterna, samtidigt som en rik judisk bosättning på andra sidan vägen bara växer och en ny väg asfalteras bara för dem? Hur kan papperet på vilket arméordern står skriven förstå vad det innebär att leva 37 år under det godtyckliga styret av en främmande ockupationsmakt, vars representanter i stor utsträckning utgörs av bosättare, som godtyckligt beslutar om vem som skall få resa och vem inte, vem som skall få läkarbehandling och vem inte, hur många tums diameter ett vattenrör får ha, om och när en vattentank kan få komma in i byn, vilka träd som skall ryckas upp med rötterna och vilka som får stå kvar?
   Hur kan man förklara en liten pojkes rädsla för tanksen och stridflygplanen - inte rädslan för 10 eller 100, men hundratusentals, inte en gång i månaden eller varannan vecka, men varje dag, under tre års tid, eller vad som händer med en dotter och en mormor vars allra närmaste, civila, dödas mitt framför ögonen på dem, inte i dussintal, men i hundratal? Hur förklarar man för israeler, som bara får de mest ofullständiga, ensidiga rapporter om den militära ockupationens skräckfyllda konsekvenser, att palestinierna dagligen också tvingas utstå förfärande scener, ja, ända från början av den nya intifadan, då de fortfarande bara kastade sten och inte sprängde sig i i luften i våra städer?
   Jo, självmordsbombarna känner att de representerar sitt samhälle. Det är deras styrka. De representerar känslan i det samhället av att livet är meningslöst under ockupationen, med den fruktansvärda svagheten gentemot den israeliska militärmakten, maktlösheten då man ser sitt land vandaliserat och förnedrat, raseriet över den palestinska ledningens dumhet. De låter sig villigt representeras av hämnden.
   Israel tenderar att anklaga dem som söker förstå fenomenet med självmordsbombarna i samma sammanhang som ockupationen, för att visa förståelse för och t.o.m. legitimera terroristernas metoder. Det är kanske förståligt i ett utvecklat samhälle, men det hjälper inte Israel att handskas med terrorhotet.

[Övers. & bearb. Joakim Philipson]

By Rami Kaplan
Democracy, like statehood, is a system whose purpose is to organize society more justly, to maximize the freedoms and welfare of its people. It is not an end unto itself, but the most efficient tool that man has founded to create an ethical society. Using this logic, a democracy is just and its decisions are to be followed, only as long as it is working towards this instrumental goal. As such, it is clear that in a democratic country, obedience is not required in actions that are completely immoral.
   A man, of the importance of the patriarch Abraham, who according to the bible is the ultimate example of belief, went to sacrifice his son Isaac without the slightest hesitation after being commanded to do so by God himself. It is not likely that Abraham would have agreed to sacrifice Isaac if this order was given by a human, no matter what the reason was. Human beings, unlike God, are liable to err, and history has shown us over and over again that they do so frequently. Likewise, it is clear that one cannot expect a citizen of the democratic State of Israel to follow an order to sacrifice their son, because it was sent to them in the mail by the Interior Ministry or even from the Prime Minster. In such an absurd example, it is clear that the recipient would refuse to obey this "democratic" order, and no sane person could condemn him for that. Obedience in a democracy has it limits, there is no question about that; the question is, where are the limits. There are those that would say sacrificing a child surpasses those limits, and there are those that would say, that in some circumstances, even sacrificing a cousin.
   The citizens of Israel did not vote in the last elections in favor of blocking an ambulance carrying a woman giving birth at some roadblock in the territories. This specific situation was not presented to any voter when he stood at his voting station. The voters decided with their vote between general ideas, whether hawkish or dovish. After the prescribers of one of the views won democratically, and became leaders, they began to act according to their views. With the help of some pragmatic political decisions, they began to move the grand and complicated mechanisms of the country and its organizations, one of which is the army. Structurally, it is clear that in at least some areas of this large bureaucratic operation things are not managed exactly as the voters planned they would be, if they were asked each question separately, and sometimes exactly opposite to the intentions of the democracy.
   It is a fact, for example that every day the courts are overturning administrative decisions made my governmental bodies on very fundamental issues. The possible reasons for the country to stray from the democratic direction are many and varied - character of those in power, disruptions in communication, existing organizational structures, conflict of interests and many others - failures that are unavoidable when talking about huge organization. Because of this unavoidable distortion, the democratic job of the responsible citizen does not end with a vote on Election Day, but has to continue all the time as a continuous critique of the actions of the country, where the guidelines are the law and one's conscience. If the citizen is requested to obey actions of the country that are done without authority - he will go to the court to release him of this obligation. If he is required to obey an action that is within its authority but goes against the spirit of the democracy - he is allowed to refuse to carry out the order after he has considered it thoroughly, if he conscience tells him to do so unequivocally. This is one of the methods of restraint that cannot be given up on in a democracy - a problematic process, a gray area that can be operated under in extreme cases. This is also the rationale that stands on the base of the clause, "a manifestly illegal command." Without the presence of such a system, the massacre in Kfar Kasem1 is liable to be repeated, and as the history of the 20th Century teaches us, even bigger disasters are liable to happen. Different societies in this century have recognized too late that they are being dragged into a disastrous process of suffering and moral bankruptcy, because no one from within stood up in time to warn them or refuse to be part of the action.
   Soldiers and officers that are signed on the Combatant's Letter are identifying that the Israeli Occupation in the territories is one of these disasters - an occupation that is becoming 100 percent "manifestly illegal". The Occupation that has continued for 35 years has lowered the Palestinian population to the worst possible human conditions by any standard - their lives, their time, their health, their education, their happiness and their pride has been abandoned and crushed under the army boots of this occupation. Under the guise of strategic decisions, basic rules of ethics are being violated every minute - whether by shooting at the legs or at the head of a 7-year-old child or by unrestrained and unethical cutting down of orchards and houses and whether by "sticking it" daily to a population who stand many long and frustrating hours in a traffic jam caused by a checkpoint. The continuing Occupation does not spare the side of the occupier either, and it is continuing to destroy the Israeli society until we fear that we will become indifferent and blind more and more to the cruel actions that are being done in its name for us.
   The Jewish ethical values and the democracy that we were educated on, do not allow us to be at peace with the actions that we are being asked to do in the territories. We are refusing to become Caligula for 25 days a year. We are demanding our right to live in our country as human beings, created in the image of God.
Rami Kaplan

I am no occupier, full stop
When one hears via foreign media of Israeli tanks rampaging in the streets of Palestinian cities (for some reason it's hardly ever on the news of the Israeli media), then we don't hear the whole truth.
21.8.2002
Uri Ya'acobi
(Shortened version Ha'aretz, 18 August 2002)
(Full Text Ma'ariv, 22 August 2002)
In another two days I am not going to enlist. I will go the Soldiers House, and will board the bus together with all other conscription candidates and after we get off the bus at the Induction Center in Tel Hashomer, I will, unlike the others, refuse to enlist, and I will almost certainly be sent to prison. In the prison I will meet two of the fellow signatories of "the letter of the highschool pupils" - Yoni Yechezkel and Dror Boimel . Those two were imprisoned during the last week - because of their own refusal to enlist. They, just like me, and as it turns out: like a lot of other Israelis, understand that this war which the state of Israel is conducting, in the territories that it occupied in '67, is not a war of the sons of the light against the sons of darkness (exactly like many more of the wars which took place in the course of history).
   When one hears via foreign media of Israeli tanks rampaging in the streets of Palestinian cities (for some reason it's hardly ever on the news of the Israeli media), then we don't hear the whole truth. The sad truth is that what the Israeli army does in the territories is not limited to tanks rampaging in the streets and the destruction of the civilian infrastructure. The military actions are also not limited to delaying ambulances and pregnant women at roadblocks or just insensitivity towards Palestinian citizens. Our soldiers find themselves in difficult situations, and part of them do it by mistake, but they do kill children and old people who certainly are in no way connected to any act of terrorism. They destroy houses of whole families - and perpetrate other acts for which "terrorism" is the most fitting definition. All these are unforgivable acts in which I and my friends refuse to participate. These things are against justice. And no reason in the world, certainly not the wish to colonise another piece of land, turns them into justified acts from the moral point of view, just as terrorist attacks against Israeli civilians are not right, nor morally justified.
   I don't know whether the Palestinian leadership wants peace, I don't know whether the Palestinians want to remain for ever poor and discriminated against (although it is difficult to believe that they would). I do know one thing: that the Palestinians don't want us to be their occupiers. I know that they don't want to live in a war situation and to see the continuous bloodshed. I know it is not them who force us to occupy them; it's not them who turn us into occupiers. We do that quite nicely all by ourselves, without their help. I am not proud of my people. I am not proud of my country, I am not proud of the acts being done in the name of my security. I am also not proud that I will go to prison because of my refusal to serve in the occupation army (and I am also not at all happy about the opportunity given me to suffer for my principles).
   Proud I am that I listen to the voice of my conscience, and I will be glad when there will be more people listening to theirs, and not to what says the commander.

Lyssna på piloterna!
av David Grossman
(Ha'aretz 8 oktober 2003)
När nu vreden över piloternas upprop har stillnat något, har tiden kanske kommit för att lyssna mer uppmärksamt till vad de egentligen säger i sin protest. Även om "massornas röst" till alut skall tysta dem och några av dem drar tillbaka sin protest, finns det ändå någonting giltigt och viktigt i det de säger. Grundläggande hederlighet kräver också att en regering och ett folk som skickar sina söner att för deras räkning utföra det svåra och ibland smutsiga jobbet i detta speciella krig, för en gångs skull måste lyssna - opartiskt - till vad de människor som gör dessa saker i deras namn har att säga.
   Kontentan av piloternas budskap är att även om palestinierna för närvarande är i stånd att utföra smärtsamma attacker mot Israel och israeliska medborgare, så är det krig som pågår fortfarande, när allt kommer omkring, ett krig mellan en militärmakt och en civilbefolkning. Och i ett sådant krig måste Israel ålägga sig själv vissa restriktioner, som är av både praktiskt och moraliskt slag.
   Piloterna påminner oss israeler om att, även om målet för en militär aktion är att träffa en mördare för att döda honom, när en stat beordrar sina piloter att släppa en bomb på ett ton över ett vanligt bostadsområde på den mest tättbefolkade platsen i världen, med uppenbar vetskap om att hundratals oskyldiga civila sannolikt kommer att skadas, så användes genom denna aktion i väsentlig utsträckning samma metoder som en terrororganisation. Och när en stat beordrar sina piloter att använda kraftfulla missiler för att träffa en bil som kör mitt bland förbipasserande, även om man inte avsiktligt vill skada dem, så är handlingen till sin natur, och även dess resultat, av samma slag som de som utförs av terrororganisationer.
   En stat har inte rätt att handla på samma sätt som en terrororganisation. Det är värt att komma ihåg detta också idag, då vårt blod ännu kokar efter den brutala terrorattacken i Haifa. Ett av skälen är det destruktiva inflytande ett sådant handlingssätt har på själva samhället. Ett annat skäl är att en stat inte har rätt att utföra mord och avrättningar utan rättegång, ty den förlorar då sin legitimitet i kraven gentemot terrororganisationerna.
   Och då befälhavaren för det israeliska flygvapnet säger att "den som planerar att mörda barn i Israel måste ta med i beräkningen att i hans egen omgivning finns också barn som kan dödas", måste han förstå att ett sådant argument kan fungera som ett tvåeggat svärd, även om Israel inte skadar barn med avsikt.
   En hårdhjärtad regering, som en längre tid nu har motverkat alla chanser till förhandlingar och som bara använder mer och mer militärmakt gentemot palestinierna, dömer sina egna soldater att plåga sig själva med outhärdliga moraliska dilemman. Har denna regering då rätt att, sårad och chockerad, vända dessa människor ryggen, när dessa efter så många år börjar förstå vad de används till? Är inte tiden kommen att se till innehållet i det de har att säga och skåda rakt in i den spegel som de, modigt och med full beredskap att betala priset, har rest upp inför hela det israeliska samhället?
   Israels försvarsmakt - IDF - har alltid stolt proklamerat att i dess flygvapen är det inte flygplanet som är viktigast, utan piloten, människan inuti maskinen. Varje israel har vuxit upp med principen om "vapnens renhet" (purity of arms) och med tron att IDF är den mest humana och moraliska armén i världen. Hur kan då de högsta befälhavarna i IDF idag förneka att det finn människor där, inuti flygplanen och helikoptrarna? Vad är orsaken till den fullständiga okänsligheten hos allmänheten, som inte är beredd att höra på ens ett ögonblick om smärtan hos dem, av vilka man kräver - inte bara att de skall genomföra ett krig mot fienden, men också att för resten av livet ta på sina samveten det onödiga dödandet av oskyldiga män, kvinnor och barn?
   Det är någonting i allmänhetens stormiga och näst intill hysteriska reaktion som ger intryck av att "lynchmobben" mot piloterna inte bara kommer av vägran att utföra order. Det tycks som om det svåraste, det outhärdligt svåra som piloterna - helt oväntat - har gjort, är att de har ryckt loss den skyddande hinna som de flesta israeler i många år har svept in sig, för att slippa förstå vad som egentligen sker i deras namn.
   Detta är kanske också vad som ligger bakom den absurda anklagelsen för högförräderi som riktas mot piloterna; om de alls har förråt någonting, så har de bara förrått den överväldigande, samstämmiga förnekelsen, den kollektiva blindheten. För ett ögonblick lyckades piloterna med att upprätta den skrämmande, strömförande förbindelsen mellan det som Israel sedan 36 år nu gör i "territorierna" å ena sidan, och terrorattackerna å den andra, och för detta är det - uppenbarligen - svårt att förlåta dem. Man kan undvika att läsa rapporterna av Amira Hass och Gideon Levy, men när hebreiska piloter, själva kärnan i den israeliska samstämmigheten och juvelen i dess krona, tvingar oss att se, om så bara för ett flyktigt ögonblick, in i mörkrets hjärta - då är den första instinkten att ta sig ut därifrån i panik, att lappa ihop revan som rivits upp i den sofistikerade dunjacka som skyddar oss från kunskapen och förståelsen, och omdelbart - så som vi har lärt oss i den israeliska armén - attackera och slå tillbaka, den här gången mot piloterna.

(Övers. från eng. av Joakim Philipson)