Ur JIPFBLADET nr 4 november 2004 LEDARE Det verkar som om 58 miljoner Amerikaner trodde mer på Bush än på sina egna ögon. Men det är inte första gången folket väljer ”fel” ledare. Vi andra får lära oss leva med Bush 4 år till. Men det bådar inte gott för fredsansträngningarna i Mellanöstern. Och i skrivande stund ligger Arafat för döden eller i koma eller... Vad det betyder för utvecklingen vet väl ingen. Hans död kan leda till en förlamande maktkamp om det palestinska ledarskapet men det kan också tvinga Sharon (och Bush) till förhanlingsbordet när nu deras främsta bortförklaring är borta. Men alldeles oavsett vad som händer, måste vårt arbete fortsätta. För EU måste övertalas att inta en aktivare roll. Av erfarenhet vet vi ju att USA inte är att lita på i sammanhanget och utan internationell intervention kommer mördandet att fortsätta. Fler självmordsattacker mot Israeler och fler övergrepp mot Palestinier. Judiskt Forum har återuppstått! Första mötet blir redan 17/11 och ska handla om Yael Feilers doktorsavhandling. Och vi vädjar fortfarande till alla våra läsare att bidra med en gåva, stor eller liten, så att vårt samarbete med de andra grupperna inom EJJP kan fortsätta. Det är det viktigaste arbetet just nu.
Hur långt för fred?
Jag kämpar mig uppför på en otjänlig cykel med punktering som dekorerats med allehanda vimplar och dekorationer. Vid min sida cyklar en franskstuderande palestinier på min tiotusenkronors cykel och kämpar lika mycket som jag eftersom han inte vet hur man använder cykelns växlar. Sida vid sida kämpar vi oss uppåt, jag, en svensk-israelisk jude och han en palestinier, mot ett och samma mål. Hur sammanfattar man 4500 kilometers upplevelser i ett tvådimensionellt dokument? För de flesta uppfattas en sådan resa som framförallt fysiskt ansträngande men det är den psykiska ansträngningen som är den största utmaningen. Under juni månad såg jag av en slump en annons på Palestine Monitors hemsida om en cykelresa för fred. Jag upplevde instinktivt att detta är något jag måste göra, trots de umbäranden och kostnader detta skulle medföra. Vikten låg i den potential jag fann i ett sådant engagemang och tillfället att, medveten om orättvisorna, konkret göra något åt saken. Efter två månaders ivrigt förberedande lämnade jag 1 augusti Stockholm under regntunga moln som följde min cykelväg till Göteborg och över havet till Storbrittanien och Newcastle. Cykelresan fortsatte till London varifrån den officiella starten gick 14 augusti. Dagen därefter var det dags för min andra färjeövergång som denna gång inte avverkades allena utan med 25 främmande personer som jag skulle komma att spendera de flesta av dygnets timmar med. Åldersmässigt är vi mellan 12-65 år gamla och etniskt är vi en brokig skara från världens alla hörn, bland oss finns medborgare från Irland, USA, Australien, Storbritannien, Israel, Sverige och Tyskland med ursprung i länder som Indien, Pakistan, Palestina, Yemen och Egypten. Det som förenar oss är vår övertygelse om det palestinska folkets rättigheter. Franska landsbygden är oerhört vacker och landskapet oftast platt. Likt en orm slingrar vi oss genom pittoreska byar och fält, en medeltidsborg som en gång i tiden belägrats. I Paris möttes vi på Bastille torget av en entusiastisk folkmassa som anordnat en stor demonstration mot ockupationen. Den välbekanta svarta stopphanden, symbolen för organisationen ’Kvinnor i Svart’, syntes bland demonstranterna och med glädje utbyter jag erfarenheter med de enthusiastiska och dedikerade kvinnorna. Mötet med den karismatiska representanten för UJFP, JIPFs (Judar för Israelisk Palestinsk Fred) motsvarighet i Frankrike, var likaså ett bevis över den styrka som ändock finns inom fredsrörelsen. UJFPs redogörelse för sitt politiska mål visar på en enighet och styrka i de judiska fredsorganisationernas samarbete. Vi fortsatte ut på den rofyllda landsbygden och plötsligt i ett våldsamt oväder målades himlen svart, regnet vräkte ner och kastade oss nästan av cyklarna som vore vi gjorda av papper. En del hävdade ironiskt att Mossad (israeliska underrättelsetjänsten) låg bakom det dåliga vädret. Allt oftare dyker frågan om representation upp bland oss cyklister. Tidigare har vi burit den palestinska flaggan. Argumentet mot detta är att för att uppmuntra till en fredens cykel krävs det att man bekräftar och uppmärksammar båda sidorna. Andra säger att de aldrig skulle kunna cykla under ockupationens flagga, dvs. den israeliska. Vi kommer fram till att eftersom vi inte representerar eller stödjer en nation utan fredsinitiativet mellan två folk skall vi inte representeras genom en nationell flagga utan av fredens flagga. Därefter bär vi regnbågsfärgerna och de olika språkens ord för fred: PEACE, PAIX, PACE, SALAAM och SHALOM. Visst jag hade föreställt mig Alperna som en stor utmaning men aldrig en klättring som denna. Med lägsta växeln och mjölksyra i benen kämpar jag mig upp för bergets slingrande vägar. Cyklandes i en saga, snötäckta toppar, kobjällror från fjärran, små stugor och byar längs sluttningar och dalar. Insupandes den friska luften och det klara källvattnet som jag nyligen fyllt vattenflaskan med. Toppen kom att bli ett crescendo i glädjeutrop, jag möts av påhejningar och kramar. Italien här kommer vi! Italien kom att bli ett nytt kapitel, den mest krävande delen av resan. Det var inte bara det land vi spenderade mest tid i utan även ett land av extrema förhållanden. Landskapet kunde vara såväl platt som bergigt, planeringen perfekt eller katastrofal. Vid ett raststopp vid kusten på väg mot Bari i södra Italien nås vi plötsligt av beskedet att vi officiellt blivit anklagade för vandalism och barbari av prästen i klostret i Montepulchiano där vi övernattade för 6 dagar sedan. Fullkomligt oförstående beslutar en delegation, som jag självklart anmäler mig till, att omedelbart bege sig tillbaka till Montepulchiano för att reda ut vad som verkar vara ett katastrofalt missförstånd. Efter 8 timmars bilresa nådde vi åter den vackert belägna medeltida bergsstaden. Det visar sig att anklagelserna var baserade på lögner och överdrifter. Vi garanteras dementier och officiella ursäkter från de inblandade. Misstankarna riktas mot det konservativa lokalstyret som när de såg oss stödjas i en massiv demonstration av kommunistpartiet i staden Foggia på nationell television förmodligen ångrade sitt tidigare stöd och umgänge med oss och försökte sabotera vår fortsatta resa. Från Brindisi beläget i den italienska stövelns klack bordar jag för tredje gången en färja, denna gång med 25 vänner som jag rest genom Europa med. I Grekland häpnas vi ständigt av den underbara utsikten, laguner av himmelsblått vatten och stränder som aldrig vill ta slut. Dock finns det inte en enda platt väg i detta land och värmen är nu nedslående under dagen, suger ut varje gnista av energi. Vi återhämtar oss under de svala kvällarna och de fantastiska mottagningarna med dundrande tal om orättvisorna i Palestina, sköna toner från traditionell musik, delikata måltider och mjuka sängar. Som budgetansvarig var jag under morgontimmarna tvungen att lämna gruppen för att växla pengar. Eftersom morgnarna är den viktigaste tiden för cykling beslutades att jag och min grekiska kollega skulle efter avklarat bankärende hinna ifatt gruppen. Vi kastade oss snabbt på cyklarna och brände iväg i en genomsnittshastighet på nästan 40km/h. Medvetna om att resten av gruppen håller en mycket lägre hastighet blir vi alltmer fundersamma då vi inte hinner ikapp. Plötsligt på sidan av vägen ser vi en grupp på ungefär fem polisfordon och en traumaenhets ambulans. Här är det frågan om en stor operation tänkte jag, kanske jakten på en brottsling, maffian eller en omfattande fartkontrollsoperation. Vi stannade och frågade om de sett en grupp cyklister passera förbi. Det visade sig att det var oss de väntade på, det var vår eskort. En eskort som i varierande omfattning följde oss genom hela Grekland. Resans avslutande kapitel kom, som i vilken roman som helst, att bli det mest intressanta. Här förstärks alla upplevelser, inte minst för att jag på ett sätt kommer hem, jag talar språket. Här knyts trådarna ihop... Om det vi tidigare upplevt summerades skulle man inte uppnå det vi upplevde i Palestina. Men först behövde vi korsa gränsen mellan Jordanien och Israel inför vilket vi befarat det värsta, att vi inte skulle släppas igenom. Till vår överraskning passerade vi utan svårigheter och fortsatte mot Nazareth i Israel. Strax söder om Nazareth trädde vi in i Västbanken och Jenin, flyktinglägret vid sidan av den brutna och dammiga vägen, arbetslöshetens och hopplöshetens hemstad, skrikande barn överallt och nyhetsredaktioner hungriga efter reportage. Resan fortsatte ibland i 40 graders värme. Jenin följdes av Nablus som var helt avskuret, även vi hindrades likt ambulanser och familjefäder från att släppas in av den israeliska militären. Väntandes under dagens fyra varmaste timmar medvetna om att detta är vad det palestinska folket dagligen utsätts för. Vi övernattade i byn Howwarah som drabbats svårt av de omkringliggande bosättningarnas aggressioner där godtycklig misshandel och förtryck var vardag. Vidare på de demolerade och avspärrade vägarna till Tulkarem och flyktingläger Nur Shams som kvävs av apartheidmuren som lagt beslag på stora delar av stadens jordbruksmark. Längst branta vägar till Bir Zeit universitetet utanför Ramallah där vi fick reda på att en stor mottagning var att vänta. Mot framtiden som är tusentals, tusentals studenter på universitetets campus och vi tränger oss fram genom folkmassan, som om vi vore fotbollshjältar hyllas vi med sång och flaggor. Upplevelsen är euforisk och obeskrivlig, för många av oss tåras ögonen. Framför mig ser jag hur den palestinska flaggan vandrar bakåt längst cyklisternas händer. Sahar, en av cyklisterna, tittar mig i ögonen och tvivlar för ett ögonblick innan hon skickar flaggan till mina händer. Trots att vi cyklat över 3000km. tillsammans betvivlar hon för ett ögonblick mitt engagemang mot de palestinska orättvisorna. Hon tvingades som barn med sin mor fly från sitt hem 1967 och har nu kommit hem för första gången, och hon kom hem cyklandes från London. Hon cyklar hem för att visa världen vad hennes folk utsätts för, och jag cyklar hem för att visa världen vad min regering utsätter dem för. Detta var för första gången jag kände att vi kanske faktiskt har uppnått något, det kanske inte har varit förgäves. Om vi kunnat inge hopp om fred i denna grupp av studenter, morgondagens ledare och fäder, har vi sannerligen uppnått något. Fortfarande segerrusiga och omtumlade av händelsen fortsatte vi till Ramallah där Yasser Arafat mottog oss. Ett möte av blandade känslor, vem, är egentligen denna man, en frihetskämpe och ledare eller ett korrupt hinder för utveckling, även palestinierna frågar sig. Han utstrålar dock i sin litenhet och försvarslöshet- självsäkerhet. Han talar på bräcklig engelska med övertygelse; berättar om de svek han upplevde med Ehud Barak vid fredsförhandlingarna, om den fruktansvärda destruktion av hans hemland som världen obemärkt låter passera. Ramallah följdes av Abu Dis, en stad som blivit klyvd och avskuren från Jerusalem av muren. Ett nästan surrealistisk intryck som taget ur en science fiction film, ett ofattbart monument för förtryck, brutna drömmar och en dyster framtid. Som ett nästan ironiskt inslag i den hopplösa miljön satsade vi vår heder i en fotbollsmatch vid murens sida på en fotbollsplan av sten mellan Abu Dis lokala fotbollslag och The Peace Cycle. Vi, en brokig skara cyklister i sandaler mötte en samspelad trupp i lagställ. Efter skymningen avbröts matchen och vi vandrade hemåt med en hedersam förlust, 3-1. Efter senaste dagarnas upplevelser kunde vår diplomatiska och balanserade ståndpunkt inte längre upprätthållas; israels försvarsarmé kom att bli till israels ockupationsarmé och ett allt större förakt för det israeliska samhället som tillåter detta att hända oavsett ursäkter och anledningar. Som israel försökte jag förklara regeringens medvetna strategi att separera folken och medvetet ljuga och förvrida sanningen. Den israeliska regeringen sade att de skall bygga en mur som inte ens fåglarna skall kunna passera. Ett exempel är att jag var den som hade svårast att röra mig på Västbanken. Mitt israeliska medborgarskap tillåter Jerusalem nästa och min resa var till ända. Jag lämnade gruppen tidigt för att fortsätta till min familj i Israel, en annan värld på ibland ett par kilometers avstånd. Ett farväl av glädje och sorg, ett farväl jag aldrig skulle stiga ur som den jag var innan, formad av 4500 kilometers ansträngningar, intryck, funderingar och upplevelser. De umbäranden som uthärdats och den individuella ansträngning som krävts för att utföra denna långa utmattande resa bleknar i jämförelse med det lidande jag personligen bevittnat hos det palestinska folket. Många israeler anser att endast de själva kan lösa sina problem, att insatser liksom denna utifrån är meningslösa och bemöts som spektakel. Men om israelerna själva inte lyckas bryta den våldspiral de för övrigt inte verkar ha förmågan att vare sig analysera eller uppfatta i klarhet, vem ska då göra det för dem, vem ska förmå dem att förstå, vem ska ingjuta hopp hos palestinierna medan israelerna fortfarande funderar? För utan hoppet infinner sig förtvivlan… Ett stort tack till Ilan Cohen och Dagny Wennberg, två givmilda medlemmar i JIPF som stött mig ekonomiskt samt givit mig en känsla av stöd. För mer information och bilder från resan: www.thepeacecycle.org, Fonden som upprättats av The Peace Cycle är i desperat behov av bidrag. För frågor, önskemål om föreläsningar eller donationer eller funderingar kontakta mig gärna: Jonatan_Stanczak@hotmail.com
En annan värld Planet har landat. Den varma luften slår mot min kropp som en kaxig husvärd: här bor jag. Bäst du anpassar dig... det är tidig eftermiddag den 30 september. Jackan, tröjan och strumporna är överflödiga. Ljuset är vasst, vitt. asfalten vibrerar. Palmerna skymtar bakom husfasaden bortom flygplatsen. Ja. Jag anpassar mig. Jag smälter liksom in i det högljudda miljön, den bilspäckade motorvägen, det sköna svala stengolvet mot mina bara fötter uppe på elfte våningen i den ljusa luftiga lägenheten... Jag lyssnar inte på radio. Jag tittar knappt i tidningen. Jag klär mig i linne och kortbyxor. Ringer några vänner. Anpassar mig. Jag är i Israel för att delta i en konferens i samband med ett 25-års jubileum av en teaterfestival där min första pjäs för 24 år sedan fick sin premiär. Jag studerar festivalprogrammet. Några pjäser spelas på arabiska. Några har en tydlig politisk profil. Kvällen före avfärden till Acco där festivalen äger rum hämtas jag av goda vänner som ordnat en träff. Vi samlas vid ett kafé på stranden. Stolarna är fuktiga. sanden är sval. havet gapar mörkt. Yoram säger: Jag ryser. Yoram fortsätter: Jag försöker förklara för Yoram hur jag som en diasporajude tänker. Att perspektivet förskjuts när man bor utanför Israel. Att man ingår i en annan typ av maktbalans. Som jude... Yoram kan inte fšrstå. det som verkar klart och tydligt härifrån syns alls inte därifrån... Jag äter humus. Mycket godare än den jag lyckas röra ihop här hemma. Jag dricker Arak och sköljer ner den med öl. Rachel berättar om sin kamp att få vardagen att fungera. Yoram (som är fysiker till yrket) är uppsagt från sitt jobb sedan ett år tillbaka. Det hände just när de var klara med renoveringen av lägenheten. Badrummet blev lite större och barnen fick var sitt rum. Offra är hes. Hon regisserar en pjäs med mentalt handikappade personer och har tydligen ansträngt rösten mycket för att göra sig förstådd... hennes adopterade dotter sover på några stolar som maken Offer ställde i ordning. Keren har klippt sig. Hon har också just blivit färdig med sitt mångåriga husprojekt. I Jerusalem. Keren är arkitekt och har planerat, ritat och mer eller mindre byggt huset själv. Men det som skulle bli en nystart för hennes äktenskap blev istället slutet. Maken fick nog och har lämnat hemmet. Hon som fått ett sladdbarn sist av alla i vänkretsen. Pojken är knappt sex år. Medelåldersmänniskor. Mina vänner. Försöker klara sig. Lever en dag i sänder. Inte utav en djup existentialistisk insikt utan därför att det inte finns någon grund för planer. Nästa dag reser jag till Acco. Jag tar ett morgontåg. Det är fullt med folk. De flesta soldater. Vi rör oss norrut. Havet följer med. Tåget är blått. Havet är blått. Soldaterna är gröna. De flesta soldater går av i Acco. Ska de bevaka festivalen? Acco är en blandad stad. ”Gamla stan” är arabisk; med stadsmur, trånga gränder, och färgglad marknad. Festivalen och konferensen äger rum innanför gamla stadens mur. Jätteträd som trotsar den stekande solen möter en; och lokalerna, de vackra medeltida restaurerade salarna, omger den stora gröna platsen. Och det är fullt med folk som skyndar dig till de olika föreställningarna som pågår från tidigt på förmiddagen och fram till de små timmarna. Eller sitter och svalkar sig, tittar sig omkring. Minglar. Det är trots allt hela teaterisrael som samlas där under några dagar mellan första och sista Sukkothelgdagarna... Utanför vibrerar marknaden. Terrorhotet är som bortblåst. Restaurangerna är fullpackade med Tel Aviv-borna som rest hit för att delta i den årliga festen. De sitter lugnt runt borden och tuggar i sig den gudomliga hummusen. Eller vandrar bland stånden där nybakade kakor, färska frukter och kalla drycker serveras. På vägen från hotellet till festivalplatsen säger taxichauffören att ett krig pågår i Gaza. En föreställning som jag går och ser heter ”Vägrarnas rättegång”. Publiken sitter i en sal liknande rättssal och på scenen sitter domaren, försvarsadvokaten, åklagaren och de 6 åtalade. Texten är tagen rakt av ur det verkliga rättegångsprotokollet. Det är full belysning i salongen och ingen låtsas om att söka föreställa en illusion. En efter en argumenterar de åtalade soldaterna för sitt agerande. En och annan i publiken, som tydligen väntade sig något annat, lämnar lokalen. Sent på natten står jag och talar med en nyvunnen bekant mitt på gräsmattan. Plötsligt är ordningsvakten där och säger att vi ska skingra oss. Vi tar några steg bortåt och förstår varför. En herrelös väska ligger under ett av borden. En människoring bildas runt den tomma gräsmattan. Spänningen börjar sprida sig. Och då kommer någon springande
”Jag måste ju stå ut med många som inte tycker om mig” Efter den israeliske helikopterpiloten Yonatan Shapiras tal reser sig publiken upp och applåderna vill aldrig ta slut. På podiet sitter en israelisk helikopterpilot och uppmanar till sanktioner mot sitt eget land. Inget annat framförande väcker så starka känslor under European Social Forums tre dagar. Pojkdrömmen om att bli pilot blev till verklighet, men verkligheten visade sig vara något helt annat än drömmen. 15-17 oktober samlades tiotusentals deltagare från hela Europa i London för den tredje upplagan av European Social Forum. Föreläsningar, paneldebatter och workshops var bara en liten del av allt som stod på programmet. Som så många gånger förr var Israel-Palestinakonflikten en av de frågor som uppmärksammades flitigast. Två israeler och två palestinier delar scen under ett välbesökt möte med titeln ”Palestinas framtid”. Med skarp blick och snaggat hår ser Shapira vid första anblicken ut som vilken israelisk soldat eller livvakt som helst. Men han har en blyg framtoning och svarar likt en väluppfostrad skolpojke på alla frågor han får av intresserade journalister efter sitt tal. Jag möter Yonatan Shapira för en intervju i ett regnigt London dagen efter. – Varje israeliskt barn vill bli pilot. Jag ville försvara mitt land och var övertygad om att Israel ville ha fred, förklarade han. För Shapira kom drömmen att förverkligas vid 20 års ålder och han kom efter den 2-åriga utbildningen att tjänstgöra i militären under åtta år. Han blev helikopterpilot inom flygvapnet och flög en Blackhawk. Shapiras uppgift var att komma till undsättning när soldater hamnat i nöd under en räd. Från luften, blev ockupationens geografi tydlig för Shapira, de palestinska flyktinglägrens gråa massa i kontrast mot bosättningarnas rött lysande tegeltak. Sakta men säkert växte insikten om att den israeliska ockupationspolitiken var orättfärdig och när flygvapnet började använde piloter för att bomba inne i de ockuperade områdena var smärtgränsen nådd. Shapira kontaktade andra piloter och till det judiska nyåret 24 september 2003 publicerade 27 piloter ett brev till flygvapenchefen Dan Halutz: ”Vi vägrar utföra illegala och omoraliska order av det slag som Staten Israel har utfört på de ockuperade områdena”. Reaktionerna i Israel blev häftiga, piloterna kallades förrädare men fick även stöd från många håll. Idag finns det totalt omkring 1500 vägrare fördelade på olika grupper: reservister, piloter eller gymnasister som ska rycka in. Genom att vägra utmanar man en av hörnstenarna i det israeliska samhällsbygget – militären. Shapira menar att många inte vågar gå ut med åsikten att man anser ockupationen vara omoralisk. Samtidigt finns det bland de unga en ökad förståelse för de som vägrar. Under sitt tal beskrev Shapira Israel som ett ”allvarligt mentalfall”. Shapira berättar att han försöker uppmuntra fler att vägra. Vägrarna får stöd av delar av den kulturella eliten men det sociala trycket är stort och uppförsbacken brant. Uppståndelsen under European Social Forum ny och omtumlande för Shapira. Idag arbetar Yonatan Shapira som helikopterpilot inom det civila och på helgerna lär han handikappade att segla. Samtidigt är han väl medveten om att han är ute på sitt allra viktigaste uppdrag.
“Urbicid“ på Söder Den 10 oktober avslutades på Galleri Index på Söder en livsviktig utställning som man önskar att fler än bara de tillfälliga förbipasserande på Sankt Paulsgatan, gärna synagogbesökare på väg hem efter minjan, hann se. Utställningens titel var “Territorier, fronter och krigets arkitektur“. Den ingick i projektet Stockholms fotofestival Xposeptember, där några av upphovsmännen presenterades så här: “För Xposeptember producerar Index en utställning tillsammans med Anselm Franke, Eyal Weizman och Rafi Segal, som tidigare curerat t.ex. utställningen Territories. Detta deras senaste projekt kan ses som en utlöpare till Territories, som handlade om arkitektur och stadsplanering i Israel och Palestina. Projektet fokuserar på återkomsten av fronten som begrepp i en samtida geopolitisk föreställningsvärld. I projektet kommer att ingå en film av israeliske dokumentärfilmaren Eyal Sivan, aktuell just nu på Manifesta. Eyal Weizman är praktiserande arkitekt i Tel Aviv och London. Han har tillsammans med Yehezkel Lein författat en rapport med titeln “Land Grab“ som handlar om överträdelser mot de mänskliga rättigheterna i samband med stadsplanering på Västbanken samt är, tillsammans med Rafi Segal, författare till “A Civilian Occupation, The Politics of Israeli Architecture“. Projektet “The Politics of Verticality“ är en av utgångspunkterna för den uppmärksammade utställningen “Territories.“. Eyal Weizmans arbeten finns tillgängliga på www.opendemocracy.net.“ Utställningen bestod av kartor, foton, förklarande texter, och ett flertal videofilmer på flera monitorer. Ett av fotografierna, taget av Nir Kafri, visade - mycket kallt och sakligt - ingenjörer från israeliska armén i uniform i färd med att förstöra ett hus i Tul-Qarem. Ett av de centrala verken på utställningen var annars en videofilm av palestiniern Michel Khleifi och israelen Eyal Sivan, “Route 181“, som beskriver en resa längs den tänkta gräns mellan Israel och det arabiska Palestina som omtalas i FNs resolution 181 från nov. 1947. Filmarna besökte bland annat Ramleh, där de samtalade med både arabiska och judiska invånare. En del av samtalet med palestinska Myriam, som bl.a. berättar om tortyr och misshandel hon blev utsatt för under kriget 1948, stannar kvar i minnet. Hon bor i ett nerslitet område i en äldre del av stan. MYRIAM: Alla kallar det här området där vi bor “ghettot“. Judarna också. I intervjun med Myriams judiska granne, en äldre kvinna, ursprungligen från Irak, får vi veta att hon nu är “ensam kvar“ där. Barnen är utflugna och bor på annan ort. Hon har liten eller ingen kontakt med sin palestinska granne (Myriam) nu. Intervjun med en palestinsk frisör i Lod berättar om en massaker i moskén 1948, med 300 skjutna, och våldtäkter - en palestinsk kvinna med ett litet barn skall ha våldtagits av 6 soldater. Hon lämnade sitt barn efteråt, stod inte ut med skammen. Grannarna fick ta hand om barnet. Den gamle mannen kommenterar stillsamt: I filmen förekom också ett samtal med en judisk stenhuggare och skulptör. Han sade sig fortsätta traditionen från tidigare stenhuggare i området. Samtidigt beskrev han sig som ett “barn av Shoah“. Modern var överlevare från Förintelsen. När han tänker igen på vad de gjorde mot modern, något som han fick reda på långt efteråt, börjar han gråta inför kameran. Senare i samtalet får han frågor om tidigare arabiska byar som skall ha legat där han nu bor, Stenhuggaren svarar att han inte tänker ha dåligt samvete för det. Men han är inte helt övertygande. Kroppsspråket säger någonting annat. Och han reserverar sig flera gånger då frågorna blir alltför “politiska“. Sammantaget en utställning väl värd ett besök, där man genom filmerna tyckte sig komma ganska nära människorna i Israel / Palestina, och se de konkreta resultaten av krig och ockupation också för människors vardag. Ytterligare ett tydligt sådant exempel kunde man för övrigt också se (så sent som till 24 oktober) på Moderna Museet där den palestinska fotografen Emily Jacir, bosatt i New York och Ramallah, visade “bilder av vardagliga omöjligheter“ Det är en serie fotografier och texter, som svarar på fotografens fråga till flera av sina landsmän: “Vad kan jag göra för dig i Palestina, dit jag kan resa men inte du?“ Ett av svaren på frågan kommer från Mahmoud, född i ett flyktingläger i Hebron, boendes i Kufar Aqab, i den s.k. Area C, som ännu är helt under israelisk kontroll. Därför är också hans telefonbolag israeliskt, och hans telefonräkning måste därför betalas på ett israeliskt postkontor. Men något sådant finns inte inom Area C. Han har palestinskt pass med Västbanks-ID, och ärt förbjuden att åka in i Jerusalem, till närmaste israeliska postkontor finns. Alltså är han ständigt på jakt efter någon som kan ta med sig hans telefonräkning och betala den åt honom. Bilden av ockupationen kan således också vara bilden av en - för vissa - ouppnåelig kö på ett postkontor i Jerusalem.
Röster för förnuft, fred och försoning i Israel/Palestina Efter en serie möten i Giv'at Olga har en grupp israeliska fredsaktivister (Anat Biletzki, Andre Draznin, Haim Hanegbi, Yehudit Harel, Michel Warschawski) givit ut "Olga-dokumentet", efter platsen där det har utarbetats. Många fler har anslutit sig och undertecknat dokumentet (se oznik.com). Olga-dokumentet är en uppmaning: "För sanning och försoning, för jämlikhet och partnerskap". Dokumentet är banbrytande i det att det erkänner att fred inte kan uppnås innan israeler och palestinier kan mötas som jämlikar, inte som ockupanter och ockuperade. Denna obalans hindrar enligt författarna oss från att se realistiska framgångsvägar. De menar att "Den som har ögon att se och öron att höra vet att valet står emellan ännu hundra år av konflikt med förintelsen som slutpunkt och ett partnerskap mellan alla invånare i detta land. Endast med ett sådant partnerskap kan vi, Israels judar, sluta vara främmande och istället bli sanna invånare i detta land." Olga-dokumentet pekar ut flera av staten Israels krossade förhoppningar och ouppnådda målsättningar. Staten Israel var menat att skapa trygghet/säkerhet för judarna, men har istället skapat en dödsfälla för sina invånare där de ständigt är utsatta för fara. Staten Israel var menat att riva ghettots murar, men bygger nu historiens största ghetto. Staten Israel skulle vara en demokrati, men har skapat en kolonial struktur med klara drag av apartheid och brutal militär ockupation. Israel 2004 är en stat på väg mot ingenstans; trots alla sina landvinningar och sin makt är många av dess medborgare ångestfyllda och fruktar för sin framtid. Tio år efter Oslo-avtalen, lever israelerna fortfarande i en kolonial verklighet, i "mörkrets hjärta". Konfronterade med denna dystra verklighet, är det avgörande att finna en alternativ syn, baserad på följande principer: Det är poänglöst, menar Olga-dokumentets författare, att redan nu söka förutspå detaljerna i ett gemensamt liv baserat på dessa principer. Två stater eller en? Eller kanske en konfederation? Eller federation? Eller kanske kantoner? Under alla omständigheter är det primära att nu enas om en vision om ett gemensamt liv, både som etiskt imperativ och som praktisk ledning för vägen ut ur ockupationen. Denna måste innehålla principer för ett liv tillsammans, inte för en mirakulös väg till ett himmelskt paradis. Den väg vi måste beträda är en väg som inte har provats än; den att vara ärlig mot sig själv, mot sina grannar och i synnerhet mot palestinierna. Ärlighet och mod behövs för att ta sig ur den snara av förnekelse, förtryck, verklighetsförvanskning och vilsenhet som Israels folk har varit fånget i. Avsikten med Olga-dokumentet är inte att skapa ytterligare en rörelse eller ett nytt parti. Det försöker istället inleda en ärlig offentlig diskussion om den israeliska återvändsgränden och om de djupgående förändringar som behövs för att komma ur denna. Detta åstadkoms inte genom "politiska tricks", utan handlar om ödet för landets folk. I vad som tycks vara ett eko av Olga-dokumentets genomgripande uppmaning, utvecklar PLOs juridiske rådgivare Michael Tarazi sina tankar i International Herald Tribune (04 10 05). Enligt Tarazi, drabbas just nu många palestinier av insikten om behovet av en principlösning på konflikten som bygger på lika rättigheter för alla, oavsett tro eller etnicitet. En fjärdedel av palestinierna föredrar en sekulär enstatslösning, med lika fri- och rättigheter för alla medborgare. Denna insikt kommer, enligt Tarazi, helt enkelt från konstaterandet att Israel och de ockuperade områdena redan idag de facto utgör en enad stat. De delar samma grundvatten, samma motorvägsnät, samma elnät och samma internationella gränser. Men i denna de facto stat, påpekar Tarazi, förnekas 3,5 miljoner palestinska kristna och muslimer de civila och politiska rättigheter som judarna har. De måste köra sina bilar på åtskilda vägar, de kan inte rösta i israeliska val och de kan inte få israeliskt medborgarskap. Det som i Sydafrika kallades apartheid kallas i Israel "Mellanösterns enda demokrati". De flesta israeler fruktar att ge palestinierna samma rättigheter, eftersom de fruktar en palestinsk politisk majoritet eller krossandet av en (aldrig definierad) judisk stat. Men en enad stat skulle enligt Tarazi inte hota det Heliga landets judiska karaktär; den skulle bara hota judarnas privilegierade status inom staten. En enad stat skulle snarare bejaka landets karaktär som lika mycket kristet och muslimskt som judiskt. På samma sätt som Olga-dokumentet, lyfter Tarazi upp jämlikhetens princip. Ingen grupp, religiös eller etnisk, borde tillåtas härska över någon annan. En ny era av fred borde bygga på jämlikhet. På båda sidor muren tycks (ännu svaga) röster peka på hoppfulla vägar till fred och försoning. Låt oss hoppas att de växer sig starka. Det finns faktiskt en teo-filosofisk grund för denna förnuftiga optimism och denna visionära realism. När allt kommer omkring och alla har sagt sitt, är Adonai/G.d Förnuftets Lag bortom det skenbara kaoset, som gör vårt gemensamma liv (och även universums liv) möjligt. Eftersom Lagen är en relationens och föreningens lag, kan den också kallas Kärleken. Och även om det kan förefalla vara en helt annan fråga, är det inte så. Det är snarare detta det hela handlar om. |
