Ur JIPF-bladet 3.2005

Ledare till JIPF-bladet nr 3, 2005

Det kan inte ha undgått någon att samtliga bosättningar i Gaza har utrymts. Och detta trots att ett antal rabiner lovade gudomligt ingripande, som skulle förhindra detta. Det utspelade sig några obehagliga scener men det blev snart uppenbart att det huvudsakliga motståndet kom från tillresta bråkmakare medan merparten av både bosättarna och den allmänna opinionen fann sig i eller stödde åtgärden.

Det är bra att Gaza utrymdes. Det visade att det går att utrymma bosättningar. Och går det i Gaza så går det i Judéen och Samarien också. Men det är knappast troligt att den nuvarande regeringen kommer att inleda den processen. För under tiden byggs apartheidmuren för fullt. Och bosättningarna på Västbanken byggs ut. I skrivande stund håller den israeliska armén på att expropriera jord omkring bosättningen Ma’aleh Adumim för att bygga Muren så att Västbanken delas i två separata delar. Det totala antalet bosättare har ökat med ett par tusen under de senaste månaderna trots utrymningen och är nu ca. 246 000 fördelade på 116 bosättningar. Och Gaza är och förblir ett fängelse även om fångvaktarna har flyttat utanför murarna.

På hemmaplan förbereder vi oss för årets EJJP konferens. I år går den av stapeln andra helgen i september i London. Förutom Dror, som ju är ordförande i exekutivkommittén, kommmer Ted och Jonatan att delta. Det stora diskussionsämnet i år blir troligen eventuella sanktioner mot Israel. Ett antal fredsgrupper (både i Israel och diasporan) har uppmanat till olika sorters sanktioner och vi måste förhålla oss till det på ett eller annat sätt. Och alla sätt som kan påskynda slutet på ockupationen är värda att pröva. Och allt man företar sig får större effekt om det stöds av många grupper så vårt samarbete med de andra grupperna inom EJJP måste fortsätta.

Chefredaktör Jakub Srebro

Ilan Pappes modiga upprop för akademisk bojkott

European Jews for a Just Peace har nyligen uppmanat Israels akademiker att bojkotta arméns fortsatta närvaro i palestinskt territorium. EJJP är medveten att många akademiker i Israel förstår att denna närvaro är kärnan på problemet. Fast det räcker inte längre med det tysta motståndet, nu behövs det så starka röster som möjligt.

EJJP menar att den akademiska friheten är odelbar. Den får inte gälla bara för israelerna, medan palestinierna förnekas rätten till utbildning på alla nivåer. Rätten till utbildning och akademisk frihet är mänskliga rättigheter, som det israeliska akademiska samfundet måste öppet erkänna, försvara och främja, för och med det palestinska akademiska samfundet.

Ilan Pappe från universitetet i Haifa (där han är lektor i statskunskap) är en av de få israeliska akademiker som öppet stödjer universitetsbojkotten av Israel. I Education Guardian (2005 04 20) gör han en stark appell till sina kolleger att vara med i en historisk rörelse som kan göra definitivt slut på alla dessa år av kolonisering, ockupation och utarmning av palestinierna.

Ilan Pappe erkänner svårigheten för en israelisk akademiker att kalla för en bojkott av sitt fack och sin stat. Men han känner också till hur snabb och effektiv kan den internationella akademiska solidariteten vara. När han i maj 2002 hotades med utestängning från Haifa universitetet en mycket effektiv påtryckningskampanj satt stop på försöket. Hans eget fall lärde Ilan Pappe att yttre tryck är ytterst effektivt, i ett land där folk vill bli sedda som ”en del av den civiliserade världen”.

Det militära och finansiella biståndet är förstås den avgörande faktorn för Israels fortsatta politik av förtryck mot palestinierna. Men Ilan Pappe menar att också den internationella acceptans av Israels akademiker och intellektuella ger ett viktigt sken av legitimitet till dess ockupation- och segregationspolitik.

Ilan Pappe manar akademiker och deras organisationer i andra länder att meddela israeliska akademiker och intellektuella att deras attityd ”har en prislapp”. Det budskapet måste speciellt vändas till alla de israeliska forskningsinstitut och akademiska institutioner som har varit medansvariga i att understödja förtrycket och ockupationen.

En akademisk bojkott, menar Ilan, kan vara början på en förnyad impuls för fredsrörelsen, på samma sätt som liknande solidaritetsaktioner stärkte anti-apartheid rörelsen i Sydafrika. Bestämmer vi oss för att ta detta steg, kommer det att hjälpa honom och hans vänner att, tillsammans med sina palestinska kamrater och kollegor, bygga en rättviss grund för fred och försoning i Palestina.

Jorge Buzaglo

Igår i Bili’in

Igår på toppen av en kulle strax utanför den lilla byn Bili’in hade bosatta i samarbete med israeliska och internationella aktivister iscensatt ännu en protestaktion. Bili’in har blivit känt för sina ihärdiga protester som alltid börjat som icke-våldsamma aktioner som ibland involverar tusentals demonstranter och regelbundet både israeliska och palestinska parlamentsledamöter. Konceptet och metoden har spritt sig och liknande demonstrationer sker nu dagligen i olika samhällen på i Palestina på Västbanken. Bili’in kommer liksom många andra drabbas hårt av Muren som kommer att beslagta 2500 av byns 4000 dunam (1 dunam = 1000m²) land när den är färdigbyggd.

Tidigt på morgonen byggdes en stålbur upp på en renskrapad landsträcka varpå Muren planeras passera (i detta området i form av ett högteknologiskt stängsel) för att fysiskt störa det planerade byggarbetet. Inlåst i buren befann sig fyra palestinier, tre israeler, tre internationella och en get. Buren var klädd i ståltråd och stora lås och banderoller med budskap om rättigheter och frihet på arabiska. Vi protesterade stölden av land och uppmärksammade de palestinska politiska fångarna i israeliska fängelser och häkten.

Efter ett par timmar anlände armén till en början förvånade över vad de såg. En befälhavare närmade sig demonstranterna och frågade burens ockupanter på engelska och hebreiska om de var medvetna om att de störde byggarbetet. Han passade även på att meddela dom att vår aktion var illegal och gav de ”fängslade” fem minuter att lämna buren. En något komisk uppmaning eftersom det skulle ta dom minst en timme att komma ut. Kort därefter avvisades alla palestinier från området medan vi israeler och internationella tilläts stanna (ett rasistiskt beslut som sedan motiverades av befälhavaren med att palestinier kan kasta sten). Soldaterna skred till verket och avlägsnade enkelt taggtråden och en massiv Caterpillar traktor beordrades till platsen från murbygget i närheten. Traktorn kedjade sig till buren och slet upp ett hål på ena sidan av buren som om den var gjord av papper. De ”fängslade” uppmanades självmant avlägsna sig och undgå arrestering vilket två av palestinierna följde (två äldre tanter) liksom geten. Resten drogs hänsynslöst ur buren och arresterades.

Under tiden påbörjades den obligatoriska stenkastningen av byns ungdomar (shababs) som möttes av den lika obligatoriska tårgasen och gummikulorna.

Varje fredag och ofta däremellan hålls protestaktioner, på fredag kommer nästa demonstration att hållas, liksom fredagen därpå och så vidare. Muren smyger sig allt närmare och befinner sig för närvarande i dalen nedanför kullen, vad händer i Bili’in när Muren är färdig?

Igår kunde ha varit för flera månader sedan, igår kunde varit förra veckan och igår kan vara imorgon.

Jonatan Stanczak

Rami’s case

Sextonåriga Rami Abu Hadid arresterades av Israeliska soldater 26 januari 2005 och anklagades, bland annat för tillverkning av, och försök att använda sprängmedel mot israeliska armén. Dessa anklagelser är från 2003 när Rami var 14 år gammal. Han riskerar nu, enligt de illegala militära order som gäller på de Ockuperade Palestiniska Territorierna (OPT) sedan 1967, upp till tjugo års fängelse.1

Israel har skrivit under och ratificerat alla huvudsakliga internationella humanitära konventioner och avtal men förnekar genomgående deras tillämpning på OPT. Det internationella samfundet har dock vid upprepade tillfällen vidhållit att de faktiskt är tillämpbara.2

FN konventionen om Barns Rättigheter (CRC) skrevs under och ratificerades av Israel (1991) men den tillämpas inte på de palestinska barnen i OPT. Istället gäller där speciella militära lagar som till exempel gör det möjligt att fängsla barn ned till tolv års ålder. Enligt israelisk militär lag anses en palestinier vara minderårig fram till sexton års ålder. CRC’s definition av ett barn är en individ under arton års ålder, men den definitionen appliceras endast på Israels medborgare. Konsekvensen är att Israel använder sig av två uppsättningar lagar på samma område, baserade på nationalitet istället för geografisk tillhörighet som erfodras av konventionen. Israeliska bosättarbarn på OPT skyddas av CRC och anses till exempel vara barn upp till arton års ålder, medan ett palestinska barn i samma område nekas detta skydd. I denna labyrint av militära order, förnekas palestinska barn i OPT även andra grundläggande mänskliga rättigheter. Detta dubbla system institutionsliserar diskrimination. 3

Rädda Barnen rapporterar om allvarliga kräkningar av de mänskliga rättigheterna, bland annat   om godtyckliga arresteringar, tortyr och omänsklig och nedvärderande behandling eller bestraffning och förnekande till rättslig representation och kontakt med anhöriga under lång tid. Utöver att de fängslas med vuxna (ibland kriminella förbrytare), förnekas barnen deras grundläggande rättigheter till hälsa, utbildning och lek.4

Den mest fruktansvärda av dessa anklagelser, tortyr, kräver ytterliggare förklaring.5 Tortyr och fångenskap beskrivs som bortom normala upplevelsers räckvidd och bland de mest skräckinjagande och psykologiskt nedbrytande händelser en individ kan uppleva. Israel har använt tortyr mot Palestinier i OPT sedan 1967. Genom en rad kryphål och vaga formuleringar i det israeliska juridiska systemet har tortyr inte bara sanktionerats utan även uppmuntrats. Palestinska barn exkluderas inte från behandlingen. Olika rapporter visar att ungefär 85 procent av de arresterade palestinska barnen utsätts för tortyr, ”En av de mest oroande aspekterna av den allmäna debatten om israels användning av tortyr är den minimala uppmärksamheten av den utbredda och systematiska ancändningen av tortyr mot palestinska politiska barn fångarna”.6

Ungefär hälften av tortyroffren kunde bevisa den brottsliga behandlingen genom de fysiska ärr de erhållit under tortyren. Ofta i rädsla för allvarlig misshandel i en miljö av rädsla tvingas barnen att skriva under bekännelser skrivna på Hebreiska, ett språk de inte förstår. De är ofta vilseledda, tvingade eller bedragna att göra så.7

Israel rationaliserar militära order och tortyr som nödvändiga av säkerhetsskäl.

Rami Abu Hadid framhölls i den prisbelönta dokumentären ”A Stones Throw Away”. Berättelsen utår från en grupp trettonåriga barns perspektiv som växt upp under israelisk ockupation. De berättar och visar oss om det vardagliga livet i flyktinglägret Deheishe utanför Betlehem. Barnen följs genom deras värld där det onormala blivit normalt. Rami talar om hur han bekämpar och lever  ockupationen och hur den påverkar honom. Rami berättar:

”...vi kan inte göra dom illa eftersom de har stridsvagnar och flygplan. Vad kan en sten göra mot en stridsvagn? Inget, det spelar ingen roll hur hårt du kastar mot den ... när jag hör stridsvagnar känner jag mig tvingad att gå till vägen och kasta stenar, så är det!”.

Dessa barnen som media ofta beskriver som terrorister, skulle en känsligare människa snarare kalla busungar. Rami talar även om döden och speciellt om hans trettonåriga väns död, Kifah, som sköts av en israelisk soldat medan han stod vid Ramis sida. Han hade kastat stenar mot en militär postering och sköts två gånger med skarp ammunition. Rami talar om den hjälplösheten han kände, hur han inte kunde rädda hans vän. Han delar även hans polistiska åsikter med oss, hur han känner sig bedragen av Sharon regeringen och hur han ser hopplöst på fredsförhandlingarna.

Ramis far beskriver honom som en aktiv pojke; en talangfull fotbollsspelare i Deheishas fotbollslag och folkdansare i en grupp; intelligent och ansvarsfull.

I skolan passerade Rami senaste terminen trots att han var i fängelse, detta på grund av hans utomordentliga resultat terminen innan.

Rami kommunicerar med sin familj från fängelset med insmugglade mobiltelefoner till vilka hans familj köper kontantkort. Hans far, trots att han är mycket oroad över hans sons framtid, säger att han över telefon försöker inbringa hopp om en snar frigivning till Rami. Han vet även att hans son gömmer sina känslor och upplevelser för sina föräldrar för att inte oroa dom.

Teoretiskt tillåts familjen besöka Rami en gång per månad, men sedan inspärrningen har endast Ramis yngre bröder beviljats dokument som ger dom tillstånd att nå fängelset.

Rami föddes 30 augusti 1988. När han föddes var hans far i fängelse anklagad för stenkastning. Vid brottets påstådda tidpunkt drack han kaffe hemma med sin fru. Många barn kastade stenar från taken på närliggande hus, berättar han. I fängelset mötte sitt barn för första gången, Rami var då fyrtio dagar gammal.

Hans far ifrågasätter anklagelserna: Hur kunde Rami veta hur man tillverkar en bomb när han var fjorton år gammal, frågar han mig. Jag ser bilden på Rami på väggen och är svarslös.

Alla anklagelserna härstammar från 2003 och tidiga 2004, när Rami var 14 år gammal. Därefter saknas anklagelser. Eftersom de militära orderna, i motsats till CRC, dömer barnet enligt den ålder barnet hade vid domen och inte när brottet begicks eller när barnet arresterades, så döms Rami som en vuxen. Att avvakta med arrestering tills barnet nått över sexton års ålder är en medveten strategi som israeliska armén använder sig av (DCI, Annual Report, 2004).

Fallet lämnades över till en advokat men Ramis familj fruktar att fallet är för svårt för advokaten; för mycket står på spel. De söker ett alternativ.

I Deheisha lägret har de flesta familjer någon medlem som tjänat tid i fängelse. De flesta känner därför till den kända israelisk- judiska advokaten Leah Tsemel:

”När Leah antar sig fallet kommer jag känna mig lugn, Leah är den bästa”, säger Ramis farbror, och hans far tillägger, ”Om Leah ’inshallah’ [Guds vilja] tar fallet kanske han endast får ett år (istället för tjugo).”

De talar om många fall då den anklagade riskerade långa fängelsestraff och Leah klarade sänka dom dramatiskt. Även i Prisoners Society talar de anställda förtroendeingivande om Leah. Vad som oroar fadern mest är den enorma summan Leah tar betalt för att anta fallet. Hon kräver mellan 5000-7000 USD. Andra säljer sitt ärvda guld eller sin bil bara för att ha råd att anlita henne. Men Ramis familj har inget förutom åtta små barn- Rami är den äldsta.

I en samlad internationell kampanj samlades över 40.000 kronor till Ramis försvar. Rättegången pågår och Leah Tsemel försvarar Rami som, enligt Ramis far, ”ett lejon i rättsalen”. De grövsta anklagelserna har redan bevisats osanna och familjen ser på framtiden mycket positivt.

Trots detta döms fortfarande Rami utifrån ett olagligt rättssystem, vissa anser att en advokat som försöker försvara någon utifrån detta system legitimerar det. Argumentet är legitimt, samtidigt som man kan fråga sig om en pojkes liv är värt att offra för argumentet.

THE ARNA FREE THEATRE

Mitt första möte med Zacharia Zubeida, ledaren av flyktinglägret i Jenin och av Al-Aqsa Martyrernas Brigad, var i maj 2005 med en grupp journalister. Han respekterade vapenvilan och talade varmt om hans tidigare nära relationer med israeliska fredsrörelsen där även fängslade Tali Fahima ingick, samtidigt som han visade stor besvikelse över hur fredslägret plötsligt övergav dom efter andra Intifadan när de som mest behövdes. Som den sista överlevande av de ursprungliga barnen i Arnas teatergrupp talade han om hur han önskade återskapa den forna teatern han deltog i som barn.

Efter mötet lämnade hans ord och tankar om att återskapa teatern mig aldrig. När jag återvände till Sverige delade jag mina erfarenheter med Dror Feiler, en kollega och vän och som om han kunde läsa mina tankar förslog han att vi skulle försöka återskapa Arnas teater. Strax därefter begav jag mig återigen till Palestina och mötte återigen Zacharia. I detta mötet delgav jag honom vårt intresse och möttes av stor entusiasm. Vi lyckades även involvera Juliano, Arnas son som skapade filmen om Arnas och teaterns liv.

I augusti mötte vi, de nyligen skapade ”Vännerna till Arnas Fria Teater”, vänner och kollegor till Arna, lokala samhällsledare i flyktinglägret i Jenin och personal från ett barn rehabiliterings center, för att diskutera återskapandet av Arnas barnteater i Jenin för att utbilda, stötta och uppmuntra barnen; erbjuda dom en ”riktig” barndom med kreativa medel att uttrycka sig i en känsla av ljus och hopp.

Slutresultatet av dessa möten blev vår samlade ambition att återskapa teatern och allt vad den stod för.

Jonatan Stanczak
_______________________

Vi, medlemmarna av organisationen ”Arna Fria Teatern”, önskar meddela att vi har för avsikt att återskapa barnteatern i flyktinglägret i Jenin.

I andan och till minnet av Arna Mer Khamis vill vi återuppbygga den teatern som byggdes med hjälp av de svenska pengar Arna erhöll i samband med det Alternativa Nobelpriset och som raserades av israels armé år 2002.

Arna Mer föddes 1929 av Judiska föräldrar i vad som då kallades Palestina. Strax efter skapandet av staten Israel 1948, började hon ett livstids kampanjarbete för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter i hennes hemland - vilket oftast innebar att agera och tala principfast för det palestinska folkets rättigheter.

Det var vid det palestinska upproret, den så kallade ”Sten Intifadan” som Mer-Khamis såg nödvändigheten av att etablera center i flyktinglägret i Jenin för barn som påverkats av våldet omkring dom. 1988 skapade hon organisationen ”Care and Learning [Omsorg och Lärande]” för att bemöta deras behov.

1933 belönades Arna ”Det Alternativa Nobelpriset” i Sverige för hennes arbete. Hon använde priset för att bygga och finansiera en barnteater i lägret. Teatern möjliggjorde för barnen att: ”bringa solen tillbaka till palatset” – som deras första pjäs kallades.

Arna Mer-Khamis dog i Februari 1995 efter en tids kamp mot cancer.

Teatern kommer att användas i samarbete med ett rehabiliteringscentret för psykiskt och fysiskt handikappade barn, för språkterapi och varierande dramaterapeutiska program och som ett utrymme för centret att expandera sin verksamhet för rehabilitering av det handikappade barnet.

Låt Arnas rop för rättvisa, frihet och fred återigen eka i de palestinska barnens hjärtan och tankar.

Vi uppmanar välgörehetsorganisationer liksom sociala, politiska, utbildnings och kultur organisationer och organ och inte minst privat personer att stödja oss genom att bidra med kapital, tjänster/expertis och relevant material. Inga bidrag är för små.

Vår princip är att tjäna barnet: att vända [utbildnings och auktoritets] pyramiden upp och ner”

—Arna Mer-Khamis (1930-1995)

Medlemmar av ”Arna Fria Teatern” föreningen:

Abed Al-Raeq Abu Al-Hayja: Vice guvernör av Jenin området och direktör för “Lokala kommittén för Rehabilitering av det handikappade barnet” – Jenin lägret.
Amer Rahhal: Programledare för “Lokala kommittén för Rehabilitering av det handikappade barnet” – Jenin lägret.
Armando Darita: Filmskapare baserad I Storbritannien och arbetar med alternativa media projekt och händelser som normalt inte uppmärksammas i traditionell media.
Dror Feiler: Musiker, artist och kompositör. Ordförande för EJJP:s exekutiva kommitté.
Frida Röhl: Skådespelarchef för teatern Tribunalen I Stockholm.
Hiba Darwish: Mediakoordinator vid Bir Zeit Universitetet vid Ramallah- Palestina.
Jonatan Stanczak: Svensk och israelisk medborgare, sjuksköterska inom barnmedicin vid Karolinska sjukhuset i Stockholm och styrelsemedlem i JIPF.
Juliano Mer Khamis: Bor I Haifa, skådespelare och skapare av filmen “Arnas barn” och var involverad i Arnas projekt i Jenin (1992-1997).
Mawan Isa Wishahi: Medlem i “Lokala kommittén för Rehabilitering av det handikappade barnet” och ”Ungdomsministeriet”.
Mishmish Ori: Kostymdesigner för film och television, var involverad i Arnas projekt I Jenin (1992-1997).
Nazmi Salem: Medlem av “Lokala kommittén för Rehabilitering av det handikappade barnet” -Jenin lägret.

De återstående 99,5 procenten

Kort efter utrymningen av Gaza skrev Amira Hass en liten betraktelse om den. Hon berättar hur positivt överraskad hon blev av att en turist från sydamerika brydde sig om de 1 300 000 människors öde medan hela världen verkade titta på var och en av de 8 000 Judar, som flyttar. En Jude som blev rörd av det som har blivit till siffror. – 1 719 Palestinier har dödats i Gaza sedan slutet på september 2000. Av dessa var två tredjedelar obeväpnade och inte dödade under någon strid.

379 av dem var barn under 18 år, 236 yngre än 16, 96 kvinnor. 102 var s. k. ”targeted liquidations” och 95, enligt armén, ”oskyldiga åskådare”. 9 000 Gazabor har sårats, 2 704 hus total-förstörda av bulldozers och attack-helikoptrar. 2 187 delvis förstörda. 31 650 dunam jordbruksland bränt.

Det Israeliska standardsvaret på dessa siffror är att Palestinierna har sig själva att skylla. De skulle inte ha skjutit Qassamraketer mot Israelerna.

Man glömmer lätt att för en halv procent av Gazas invånares skull, den Judiska halva procenten, har man förstört livet för de återstående 99,5%. Det märkligaste är dock att resten av Israels befolkning, de som inte var bosättare, stod ut med denna realitet (och med de därmed förknippade kostnader, som kan räknas i miljarder – red. anm.) utan att kräva ett stopp för detta – före Qassamraketerna.

En stor, välgödd get har avlägsnats från Gaza. Det är därför lättförståerligt att många av de 99,5% känner en lättnad. Men som en invånare i Khan Yunis flyktingläger sa: ”Bosättningarna delade Gazaremsan i tre, fyra fängelser. Nu kommer vi att leva i ett stort fängelse – ett något bekvämare fängelse men likafullt ett fängelse.”

Jakub Srebro

Världen ser...
...men gör inget, säger palestinierna,
...men förstår oss inte, säger israelerna

Seminarium Sjövik 27-29 maj 2005
INCLUDEPICTURE \d \z "bilder/Gaza-raserat.jpg"
För tredje året i rad har ett tredagars Palestina-Israel seminarium genomförts på Sjöviks folkhögskola. Denna gång med 90 deltagare från olika delar av landet och med en blandning av engagerade personer från olika folkrörelser, palestinier och judar boende i Sverige och Europa, samt israeler och palestinier från Mellanöstern.
Bland talarna fanns
Amos Gvirtz, ordförande i ICAHD, Israeli Committee Against House Demolition med lång erfarenhet av att vara radikal inom det israeliska fredslägret
Shareef Abu Watfa, jurist, ordförande i palestinska Civitas Gaza, som arbetar för att stärka det civila samhället via utbildning och medvetandegörande
Nael Touqan, ordförande Palestinska föreningen i Stockholm, företagare, debattör, översättare
Dan Judelson, styrelseledamot i European Jews for a Just Peace, arbetar i Storbritannien på Parlamentet
Amjad Al´Rfaie, Yousef Jawdat, Ashraf Monzer, Said Ahmad palestinier, aktiva i barn- och ungdomsprojekt i flyktinglägret New Askar Camp i Nablus på Västbanken
Berndt Ekholm, (s) ledamot av riksdagens utrikesutskott, kunnig i svensk Mellanöstern-politik och sedan många år engagerad i området
Dror Feiler, ordförande European Jews for a Just Peace, musiker och konstnär (en installation tillsammans med Gunilla Sköld Feiler på Historiska muséet saboterades av en israelisk ambassadör)
Anwar H Agha, TV-producent på palestinska TV-bolaget Palestine Satellite Channel i Gaza
Dr Ziad Sleem, kirurg från Nablus med stor erfarenhet av palestiniernas skador p g a ockupationen
Marianne Kronberg, som varit mänskliga rättighets-följeslagare för Kyrkornas Världsråd i Hebron och berättade om sina erfarenheter.
Medverkade i kulturkvällen under seminariet gjorde också Dabkedansgruppen från Palestinska Föreningen i Stockholm samt poeterna Touqan Touqan och Rawia Morra.

UTTALANDE

Deltagarna antog, sista dagen på seminariet, följande uttalande som riktas till Sveriges regering:

Sanktioner är den sista utvägen, men vi är inte där än, enligt Sveriges regering. Biståndsminister Carin Jämtin har, med stöd av Göran Persson och i linje med ICJ-domstolen i Haag, fördömt det israeliska murbygget och därmed givit en signal om att det är dags för starkare påtryckning på Israel.
   Nu är tiden inne för att ta till ”sista utvägen” anser vi 90 deltagare i ett Palestina-Israel seminarium på Sjöviks folkhögskola den 27-29 maj. Sista utvägen innebär sanktioner på olika nivåer och på alla områden, givetvis med undantag för israeliska samarbetspartners som tydligt tar avstånd från ockupationen.
   Genom vittnesmål från palestinska flyktingar, jurist och journalist från Gaza, läkare på Västbanken, judiska fredsaktivister från Israel, Europa och Sverige, svenska palestinier samt svenska aktivister har vi fått bekräftat att ingen som helst förbättring har skett för den palestinska befolkningen sedan avtalet mellan Sharon och Abbas träffades.
   Ockupationen fortsätter. Den är orsak till konflikten och de båda folkens lidande. Murbygget fortsätter, checkpoints hindrar rörelsefriheten, palestinierna utsätts fortfarande för trakasserier och våld. Barn fängslas och torteras. Bosättningarna utökas, mark konfiskeras och palestinska hem förstörs godtyckligt.
   Av dessa skäl anser vi att det är hög tid för Sveriges regering att gå från ord till handling.
Vi kräver
ϖ att sanktioner mot Israel införs. Som ett första steg ska Sverige verka för att EU:s associationsavtal med Israel suspenderas,
ϖ att allt militärt samarbete med Israel upphör omgående, inklusive vapenimporten,
ϖ att Sverige tar initiativ till etablerandet av en internationell närvaro som skydd för den hårt utsatta palestinska befolkningen.
Med vänlig hälsning och fredsförhoppning
Deltagare i seminariet ”Världen ser… men gör inget säger palestinierna, … men förstår oss inte, säger israelerna”

Vår ordförande har ordet

Det finns många tecken på att sommaren definitivt är över. Det är svårt att hitta parkeringsplatser på gatan, jag kan inte gå runt i shorts och DN har blivit tjock igen. Arbetsbelastningen ökar direkt och mitt i det hela kommer budskapet om EJJPs konferens i London. Det är en viktig träff där bl.a. frågor om ökade sanktioner mot Israel ska väckas. Dessutom ska man diskutera hur Israel-Palestina konflikten påverkar relationerna mellan judiska och muslimska folkgrupper i Europa. Organisationsfrågor för EJJP kommer också att beröras.

Hur kan man motstå ett sådant upplägg? Styrelsen vill ha flera åsikter representerade vid dessa diskussioner så er kära ordförande blev värvad tillsammans med Jonatan Stanczak att åka.

Personligen känns det som det var på tiden att jag åkte till en EJJP aktivitet. Jag tycker att nätverksarbetet inom Europa är ett väldigt viktigt steg för oss som organisation. Dror Feilers insatser som EJJP ordförande ger oss också möjlighet till direkt information om olika initiativ som kan vara på gång. Inom JIPFs styrelse hoppas vi att Sverige kan bli värd för en EJJP konferens i framtiden. Kanske redan nästa år.

Jag ser fram emot att träffa likasinnade Judar som är engagerade i fredsarbetet i andra länder inom EU. Det kommer säkert att bli heta debatter om principer och hur meningar ska formuleras inför ett slutdokument. Tur nog har jag varit med om sådant tidigare i mediepolitiska sammanhang. I alla fall, som Amerikan, behärskar jag det engelska språket och kan prata högt. Skämt åtsido, det blir en stor ära att representera JIPFs medlemmar på konferensen. Jonatan skriver säkert något sedan på hemsidan och jag tar lite bilder. Vi hoppas hemsidan blir bättre uppdaterad mera i höst. Kontakta gärna Peter Emsheimer med synpunkter och förslag.

Ted Weisberg